argasocialdemokraten.blogg.se

En debattlysten, litterär kamp mot dem nyliberala väderkvarnarna!

När min farfar berättade om 30-talet

Kategori: Allmänt

 
 Min farfar Alexander föddes 1910, alltså fortfarande i det tyska kejsarriket. Han fick uppleva både första och andra världskriget och fick sedan leva i DDR, mellan åren 1949 och 1989. Han var gammal socialdemokrat och kunde på 20- och 30-talet tidigt se dem ekonomiska, politiska och sociala mönstren som sedan ledde till Nazityskland. Han blev 90 år och dog år 2005. Redan innan han dog började han se samma slags mönster som fanns då, under denna horribla tiden under nationalsocialisterna. Detta är nu mer än 10 år sedan, mönstren har blivit allt tydligare och det finns allt fler paralleller mellan då och nu. Många gånger berättade farfar för mig hur det var på den tiden, hur fantastiskt det blev med en tysk demokrati under Weimar tiden, som kom direkt efter en så pass lång monarki och första världskriget. Och hur samhället, först sakta, och sedan i en allt snabbare takt förändrades. Många faktorer ledde till högerrevolutionen och till Hitlerdiktaturen, många som finns återigen i dagens värld. 
 
 
Under 1920-talet var världen redan mycket globaliserad, det är många som inte vet det. Naturligtvis var det en helt annan form av globalisering då, det fanns till exempel inget internet eller TV, kommunikationen och medierna fungerade mycket långsammare och transportvägarna var längre och tog längre tid. Ändå fanns det på den tiden öppna gränser, folk kunde resa till andra länder utan att behöva visa sitt pass, man kunde skicka eller köpa varor från hela världen. Ekonomen John M. Keynes hade en kompis i London som, under sin tea time på eftermiddagarna, ringde runt i hela världen och beställde hem alla sorts varor och artiklar...känns bekant detta, en slags gammaldags ebay eller amazon. Tyvärr hade den global-integrerade marknadsekonomin utan gränser också många nackdelar och förlorare, precis som idag. Den liberala ekonomin skapade enorma förmögenheter för den övre klassen, men gjorde samtidigt att många förlorade sina arbeten, hade osäkra arbeten eller hade svårt att kunna upprätthålla sin ekonomi och levnadsstandard. Exakt samma ideologi som då skapade gigantiska ekonomiska och sociala klyftor, klassskillnader och en ekonomisk omfördelning till den rika delen av befolkningen, liberalism, har under 80-talet återuppstått och skapar nu en likadan värld, därav kallar man den för nyliberalism.
 
Att finansvärlden alltså driver fram denna ohållbara globalisering är alltså inget nytt. Och ju liberalare ekonomin blev desto större blev makten och inflytandet av ekonomiska spekulanter och risktagare. Finansliberaliseringen har, då som nu, skapat ett flertal finanskriser, med den dåvarande jättekrisen 1929 och den nuvarande bolånekrisen 2008.
 
Efter kraschen följde en omfattande "nationell komplex", alltså en politisk omorientering mot det högra och ultrahögra. Dels så hade mittenpolitikerna anslutit sig finansvansinnet och dels så hade de regerande helt enkelt ingen kontroll över händelserna längre. Alternativet blev då starka nationalistiska partier, som kom med svaret att vara mot allt som var internationellt. I USA lagstiftande man till och med en invandringsstopp för européer, för att "undvika allt för många europeiska kulturer och europeiska ekonomiska flyktingar". Mina vänner, låter detta inte bekant?
 
År 1931 fanns det till och med redan en slags brexit, när England bestämde sig för att lämna valutaförbundet guldstandard, valutahandeln som länge hade möjligtgjort globaliseringen. England, ett land som länge stödde den liberala globalism, vände nu helt plötsligt ryggen mot denna utveckling och utlöste därmed en kedjereaktion. Låter detta också bekant? Och i stället för att försöka motareta den globala ekonomitrenden, så blev resultatet i stället en nationell trotsreaktion, politiskt och ekonomiskt. Världshandeln kollapsade fullständigt och främst medleklasserna radikaliserades extremt. 
 
Allt detta hände för drygt 90 år sedan, är vi verkligen där igen? Bör vi inte motverka eliternas globaliseringsvansinne tillsammans? Bör vi verkligen skylla på andra länder, andra människor och andra värderingar? När ett globalt system är trasigt, bör man då attackera dem människorna som också måste leva i samma system? Eller bör man i stället attackera systemet själv? Då som nu attackeras också allt som är rationellt och vetenskapligt, allt som heter medier och fakta ersattes i en allt snabbare takt med känslor. 
 
Lär vi oss inte från denna tid, då kan det redan på tisdag, när USA ska rösta fram sin nästa president, vara återigen läge för vulgär nationalism, hat, och en önskan tillbaka till illusionen av en bättre försvunnen tid, som dock i verkligheten skapade så pass mycket elände och brutalitet. Låt oss inte upprepa samma misstag, bara för att vi efter allt det horribla återigen kommer hamna i samma utveckling!  
 

Clinton utgör en stor global säkerhetsrisk

Kategori: Allmänt

 
Häromdagen kunde man läsa att samtliga riksdagsledamöter i Sverige skulle rösta på Hillary Clinton. Det är glädjande att ingen ville öppet stödja Trump, men vi måste ändå ställa oss frågan vilken av dem två som faktiskt utgör en större säkerhetsrisk. Det är illa nog att vi ens måste ställa denna fråga; Trump och Clinton verkar vara två av USA:s sämsta presidentkandidater någonsin. Trump är egentligen inget alternativ alls, gång på gång har han bevisat detta och han verkar helt enkelt inte vara kapabel. Hillary Clinton är ur ett politiskt perspektiv dock ett nästan lika illa alternativ. Inrikespolitiskt är det säkert ingen större fara med Clinton, men det kan resten i världen strunta i, då detta har enbart med USA att göra. Utrikespolitiskt är det dock en helt annan debatt som uppstår och vi i Europa kan helt klart få känna av den politiska konsekvensen som kan uppstå under en president Clinton.

Är det något alls som talar för Trump, så är det hans inställning när det gäller fred och krig i världen. I den punkten, men tyvärr enbart i denna, så hade han faktiskt varit det bättre alternativet för oss alla utanför USA. Clinton är inte bara känd som en hardliner när det gäller utrikespolitik, utan hon har bland annat också yttrat sig om en flygförbudszon över Aleppo i Syrien. Detta ska göras, så att flygbombningarna över staden äntligen upphör och låter som en fredsplan. Tyvärr är det dock snarare en krigsplan, som riskerar en öppen konflikt med både Syrien, och ännu värre, med Ryssland. En flygförbudszon skulle innebära en aktiv militärinblandning från USA:s sida och skulle också betyda att man faktiskt blir tvungen att agera militärt mot ryssarnas flygplan. Detta stavas krig och konsekvensen kan nu verkligen bli ett tredje världskrig. "När det gäller Ryssland i Syrien, så måste USA får en större motvikt i konflikten." Detta sade Clinton för bara några dagar sedan, i samband med uttalandet om flygförbudszonen. 

Och när nu Trump framstår som enda alternativet för ett USA som inte skapa mer global instabilitet, hur pass farlig och fel måste då landets nuvarande utrikes- och geopolitik vara? 

Clinton står för US politikens fortsättning, så som den ser ut idag och kanske ännu värre. Hon är även exakt det, som Trump och sina anhängare ser i henne; det politiska- och ekonomiska etablissemangets förfäktare. Och lika mycket som Trump har bevisat att han inte är en politiker och att han är en ren affärsman, så har Clinton bevisat att hon verkar åt detta etablissemang. Har Trumps förfärliga valkampanj bidragit till att den globala offentligheten totalt ignorerat det hotet som en president Clinton kan utgöra? Eller har vi helt enkelt vant oss vid den amerikanska interventions- och destabiliseringspolitiken? 

Och även om Trump inte är ett alternativ för det Vita Huset från och med november 2016, så är han ändå ett tecken på att någonting har gått väldigt fel i USA och ett rop på något nytt. Även tidningen New York Times har nyligen skrivit det följande: "Trump är den logiska konsekvensen på allt det som är dåligt i USA." 

Någonting måste förändras radikalt, det måste bara finnas rätt man, eller rätt kvinna för att kunna genomföra det!

Björklunds farliga förslag om en stor allians

Kategori: Allmänt

 
Björklunds förslag på en blocköverskridande regering efter nästa riksdagsval är jag mycket kritisk till. Stora koalitioner är aldrig en bra idé och innebär en rad indikatorer som tyder på en demokrati som inte mår särskilt bra. Förövrigt borde kanske inte Jan Björklund tillåtas att göra sådana tunga politiska förslag efter att ha förstört den svenska skolan under det senaste decenniet, men detta bara som en fotnot. 

För det första skulle en stor koalition mellan Sveriges två största riksdagspartier, S och M, betyda att både Socialdemokraterna och Moderaterna skulle delvis överge sina politiska ideologier. Beroende på vilket parti som skulle bli störst, så skulle det andra behöva underkasta sig i en rad olika politiska beslut. Detta skulle i sin tur leda till att partiet skulle förlora ännu fler väljare. En gemensam regering av S och M skulle i praktiken likställa båda partiernas politik, det skulle alltså inte finnas en större ideologisk eller politisk skillnad emellan dem längre.

För det andra borde man kanske inte spela in sig i ett politiskt hörn, utan man bör snarare försöka utveckla och driva fram den egna politiken igen, det är nämligen på så sätt man vinna väljare. Detta gäller främst S och M, alla andra partier är ett politiskt minne blott. Förutom naturligtvis SD, som i stället växer och numera utgör landets tredje största parti. I senaste Sifo-undersökningen fick SD 15,6%. Denna trend kommer hålla i sig och skulle verkligen S och M ingår i en stor koalition och misslyckas med en politisk förändring på en bred front, då kan vi nog snart se att Sverigedemokraterna kliver över 20%. Ett mycket relevant exempel gör Europas mäktigaste land Tyskland, där en stor koalition har orsakat stora politiska, ekonomiska och sociala problem och klyftor. Resultatet är att både Socialdemokraterna (SPD) och den Kristdemokratiska Unionen (CDU), både politiska jättar i Tyskland, har tappat enorma mängder med väljare. De krafterna som har fångat upp allra flest väljare är det högerpopulistiska (om inte högerextrema) Alternative für Deutschland (Afd) och det vänsterpopulistiska partiet (Die Linke). I en rad delstater har inte bara dessa två partier kammat hem allt mellan 10 och 20%, det har också vuxit fram ett regelrätt hat mot den rådande politiken.

I Sverige är vi inte där än, både S och M har under den senaste tiden försiktigt börjat ändra sin politik och detta är tyvärr ibland ett måste, även om inte alla är överens om dessa beslut. Det blir också ett måste när man tittar på partiernas resultat genom tiderna. Moderaterna har enbart tappat mellan 5 och 10%, delvis på grund av att partiet aldrig haft särskilt mycket mer än 30%. Men speciellt Socialdemokraterna har sedan 60-talet praktiskt taget halverat sitt väljarstöd. Vill man inte hamna under 20% i en snar framtid, så blir man helt enkelt tvungen att reagera och att förändras! Det socialdemokratiska välfärdssamhället, som vi hade under 60- och 70-talet finns tyvärr inte kvar i dagens globala- och nyliberala tid. Men man kan alltid omorienteras och på ett jämställt, socialt och rättvist sätt få tillbaka en stor bit av välfärdskakan! 

Detta kräver dock enorma politiska uppoffringarna, även från Moderaternas sida, som ju traditionellt är mer för det marknadsliberala och privatbaserade samhället.

Oavsett S eller M, både är starka mittenpartier som faktiskt har gjort mycket bra för vårt land. Gör inte misstaget att förena dem till en stor koalition och att göra dem till en synonym för svag politik. Förr eller senare kommer det då resoneras att Sverige enbart har ett enda politiskt val; Sverigedemokraterna.