argasocialdemokraten.blogg.se

En debattlysten, litterär kamp mot dem nyliberala väderkvarnarna!

Bankerna fruktar, men verkar ändå vilja ha den...

Kategori: Allmänt

 

 
För någon vecka sedan drog regeringen tillbaka sitt förslag om en finansskatt. Samtidigt som hela det samlade finansväsendet blev upprört när förslaget presenterades, så gav man sig nu lika upprört över regeringens obeslutsamhet vad gäller beslut och lagstiftningar. "Osäkerheten som man skapar slår mot riksbenägenheten och mot investeringsviljan," kunde man läsa i dagens DI. Nu säger jag inte att regeringen alltid har full koll på sina beslutsprocesser, men är det inte lite skenheligt att påstå att regeringen,, utan någon som helst anledning, skulle bara dra tillbaka ett så pass viktigt förslag?

För det första var både skatteverket och konkurrensverket kritiska till förslaget. För det andra, så uppstod det rejäla kritikstormar från företagarnas, och då främst från bankernas håll. Nu vill jag också endast fokusera på just banker och försäkringsbolag och deras verksamheter, inte på företag generellt! 

Svenska bankföreningen kritiserar på följande vis: "Stoppa straffskatten, den är skadlig av flera skäl;

  • försämrad kundservice
  • det blir nödvändigt att omlokalisera delar av verksamheten till utlandet
  • jobben inom branschen skulle bli färre

Min fråga är: gör ni inte redan nu allt det ni listar upp som risker? I Nordeas eller SEBs årsrapporter kan man till exempel läsa att det ska sparas, eller "effektiviseras", genom färre anställda, färre bankkontor, mer självservice och outsourcade tjänster eller jobb i andra länder. Varför ska det sparas? Enligt rapporterna är det för att driva upp vinsterna och för att ständigt kunna höja aktieutdelningarna. Varför har SEB en aktieutdelning på 5,5kr/aktie, eller Nordea, som till och med ger ut 6,20kr/aktie? Är det verkligen nödvändigt att betala ut pengar, bara för att man har investerat pengar i banken? Och hur gynnar detta samhället och välfärden? Det känns som om att finansskatten skulle vara den perfekta täckmanteln för bankernas "effektiviserade" verksamheter. Är det kanske därför de nu är besvikna på att förslaget stoppades?

Vidare undrar jag hur pass mycket bankernas lobbyverksamhet egentligen påverkar den svenska politiken. I en värld, där stora företag har en allt mer beslutsfattande roll i den politiska sfären, är den frågan, enligt mig, legitim.  

En sista fråga kring investeringar och riskkapital, varför är det så att så många privata pensionsfonder går så pass dåliga? Är det högriskkapitalinvesteringar som görs med människornas framtidspengar? Och hur kommer det sig att bankerna fortfarande drar in så pass mycket pengar på bolån, nu när räntorna är så oerhört låga? Kan det till och med vara så att bankernas gynnas av den rådande räntepolitiken? Samtidigt som kundernas spar- eller pensionspengar inte ökar i värde alls längre. 

Om jag läste rätt gjorde Nordea ifjol 36 miljarder kronor i vinster. Samtidigt som vinsterna ökar för varje år och Nordea är nordens största bank, så minskar antalet anställda stadigt, medans aktieutdelningarna ökar lika stadigt. Utlåning till privata hushåll och företag har exploderat, samtidigt som arbetslösheten fortfarande ligger kring 7%. Det känns som om kapitalfördelningen inte riktigt fungerar längre! 

Trumps extraordinärt rika regering

Kategori: Allmänt

 
“Steve Mnuchin is just another Wall Street insider.” -New York Times
 
"Deregulating the financial sector and the banksystem will be our top priority." -Steve Mnuchin
 
"Wall Street has caused tremendous trouble for us, I am not gonna let them get way with murder!"- Donald Trump 
 
 
Trumps anti-etablissemangsrereging tar verkligen fart nu och ser mycket lovande ut! Det kan inget annat än lyckas när man har hela sitt kabinett fullt av folk som inte är pro-etablissemang, utan är grädden på det etablerade, amerikanska moset! Hur han ska lyckas övertyga den gemene amerikanen att presidenten och regeringen Trump ska representera densamme ska bli mycket intressant att se. Den viktigare frågan är dock hur denna regering ska förbättra det amerikanska samhället, välfärden och livet för medel- och underklassen i detta land. Tiden får visa det, naturligtvis, men tittar man lite närmare på vem det egentligen är, som ska styra med Trump i USA, så har åtminstone jag väldigt svårt att se en positiv utveckling framöver! 
 
Låt oss då ta en titt på det glada, pengarälskande gänget runt Trump!
 
 
Handelsministern Wilbur Ross; har jobbat åt Rothschild's konkursrådgivningsfirma i 25 år. År 2000 startade han ett investment- och hedgefondföretag inom bostadsbranschen. Sålde företaget år 2006 till Invesco för 375 miljoner dollar. Innan och under finanskrisen tjänade han miljoner på handeln med subprime bolån! En ekonomisk gigant på Wall Street. Personlig förmögenhet: 2,5 miljarder dollar!
 
 
 
Utbildningsministern Betsy DeVos; svärdotter till Richard DeVos, som har varit bland USAs 10 rikaste människor och mycket aktiv inom politiska kretsar kring Vita Huset. Betsy DeVos har varit aktiv inom utbildningssektorn under flera decennier och har genomdrivit skolprivatiseringar. Har också omfördelat skattepengar från statliga skolor till privata i hennes hemstat Michigan. Personlig förmögenhet: ca 1,3 miljarder dollar!
 
 
Utrikesministern Rex Tillerson; Innan hav blev utrikesminister nu i december, så var Tillerson VD för ett av världens absolut största och mäktigaste oljeföretag Exxon Mobile. Med andra ord så har Big Oil nu tagit plats i Vita Huset, något som inte ens under Bush administrationen förekom. Exxon har ett ca värde på 400 miljarder dollar och kallas av vissa för en egen liten stat. Företaget har en enorm inflytelse, både in- och utrikespolitiskt. Till exempel har man varit aktiv innan och under Irakinvasionen år 2003. Exxon har sedan invasionen fått tillgång till Iraks oljeindustri, något som företaget inte hade innan Bush invaderade Irak. Man kan undra vad en sådan utrikesminister har för mål framöver. Personlig förmögenhet: 325 miljoner dollar.
 
 
Finansministern Steve Mnuchin; Kanske den mest kontroversiella av Trumps ministrar. Mnuchin har, likt sin pappa, jobbat på Goldman & Sachs i väldigt många år och var ingen annan än företagets vice VD. SLutade på Goldman & Sachs år 2002 och startade sedan sitt eget investmentföretag SFM Capital Management, tillsammans med en annan, mycket rik och mycket känd miljardär, George Soros. Efter diverse köp av subprime lån under finanskrisen kom Mnuchin fram till sitt nästa projekt; han köpte upp det konkurshotade IndyMac. Detta gjorde han dock först efter den amerikanska staten gick in med ett stödpacket och därmed räddade IndyMac. Mnuchin kunde då köpa företaget för "billiga" 1,6 miljarder dollar, ett pris som han har skattebetalarna att tacka för. År 2015 sålde han IndyMac, eller One West Bank som det hette under Mnuchin, till CIT Group för hela 3,4 miljarder dollar. En tyngre och mer hänsynslös Wall Street haj får man leta efter, en Wall Street haj, som nu alltså blir Amerikas nästa finansminister! Personlig förmögenhet: 300 miljoner dollar.
 
Facit: Trumps regering är full av miljardärer, storföretagare och gigantiska Wall Street figurer. Med andra ord är det människor som inte är särskilt kända för sina samhälleliga- och sociala ambitioner. Hur detta gäng ska gynna Amerikas medel- och lågklass är en mycket intressant fundering! Dessa damer och herrar är en del av den delen av det amerikanska samhället som tillhör 1%erna, en grupp som står helt över det vanliga ekonomiska och sociala samhället och som, med hjälp av sina rikedomar, lever i en helt egen värld. Deras förmögenheter har uppstått på grund av lagar, regler och policies som har gynnat toppskikten och inte den breda massan! Dessa lagar och regler håller nu på att bli ännu gynnsammare för denna 1%.
 
Redan nu har Ross och Mnuchin pratat om den nya ekonomiska politiken som ska råda i USA från och med nästa år. Bland annat vill man sänka företagsskatten till 15%, man vill sänka skatter för medel- och höginkomsttagare, man ska lätta finanssektorns regleringar, som hade skapats som ett resultat av finanskrisen 2008, man vill åter privatisera Låneinstitutionerna Freddie Mac and Fannie Mae, som också blev statliga på grund av den privata misskötseln innan finanskrisen. Man vill också förändra den så kallade Dodd- Frank Act, som lade ett lock över bankernas allt för fröjdfulla utlåning åt alla håll. Enligt Mnuchin ska bankerna kunna låna ut mycket mer igen. Saken är denna att detta ska absolut gälla mindre banker, men en begränsad budget, men regeländringen skulle samtidigt också tillåta de riktigt stora banker att låna ut enorma summor med pengar igen. Detta skulle då också åter höja riskkapitalhandeln.   
 
Innan valet var Wall Street och aktiemarknaderna mycket oroliga för en eventuell Trump seger...skrevs det i alla fall. Men dagen efter han hade vunnit, steg New Yorks Dow Jones med mer än 3%, har stigit nästan 10% på en månad och står nu så högt som aldrig förr. Vilka som är extra glada över en president Trump kan man alltså lista ut mycket enkelt. 

Krigsherrarna Lundin

Kategori: Allmänt

 
Herrarna Lundin, och även f.d. styrelsemedlem Carl Bildt, hade verkligen hittat en regelrätt guld- eller rättare sagt en oljegruva, där nere i Sudan. Jag tyckte det var intressant att ta upp just detta oljeföretag, då händelserna som Lundin Petroleum (f.d. Oil) har anklagats för under en ganska så lång tid kan inget annat än att återspegla den globalpolitiska, -strategiska -och ekonomiska situationen vi ser idag, då främst i regionen Mellanöstern- och Nordafrika. Det som Lundin Petroleum, på en ändå rätt så liten skala,har gjort i Sudan och Etiopien, sker i en extremt mycket större skala i länder som Irak, Yemen, Libyen, eller ännu mer aktuellt just nu, i Syrien. Inte i alla lägen är gigantiska och multinationella företag direkt inblandade i händelserna, så som Lundin faktiskt har varit, men resultatet blir lika allvarligt och blodigt vart man än riktar blicken.
 
Kerstins Lundells bok "Affärer i blod och olja- Lundin Petroleum i Afrika" beskriver på ett väldigt intressant och skrämmande sätt, hur lätt det egentligen är för företag att starta eller utveckla en konflikt eller krig, för att genom det destabiliserade område lättare kunna komma åt naturresurserna. En region, eller ett land, som är stabilt, både ekonomiskt, socialt och politiskt, brukar själv sitta vid oljekranen och förbruka eller sälja resurserna efter sitt eget tycke och behov. Multinationella företag har det då mycket svårare att dels komma åt resurserna och dels kunna rafsa åt sig dem, för egen profit.

Så, vad gör man då? Jo, man allierar sig med militärkrafterna eller rebellerna och låter dem fixa det smutsiga arbetet. Resultatet blir flykt, våldtäkter, inbördeskrig och även massmord, här och var. Bokens argument baseras på tunga bevis från både FN, Human Rights Watch och Genocide Watch...men ingen gör något åt saken. Då och då kommer det upp en häpnadsväckande artikel i DN, SvD eller till och med Expressen, men folk och medierna glömmer fort och varje gång så rinner skandalen snabbt ut i sanden, precis som oljeresterna utanför Lundins fabrikerna gjorde i Sudan. Och det är precis så skandalen behandlas, som en liten rest i sanden i Afrika. Jag undrar om den lokala befolkningen kan glömma och förlåta lika fort...antagligen inte, enligt intervjuerna i boken. Men å andra sidan, vad är några 10.000tals offer när man kan utvinner så pass mycket olja!? För övrigt har Lundin Petroleum i veckan haft sin högsta börskurs någonsin och säljs nu för runt 190kr per aktie, förträffligt!

Den stora frågan som måste ställas är denna; om ett oljeföretag med ett ca börsvärde på 65 miljarder kronor kan skapa kaos och lidande i girighetens namn, hur mycket kan ett företag som till exempel Exxon Mobile då åstadkomma? Exxons börsvärde är idag runt 3500 miljarder kronor! (400 miljarder dollar). Ser ni den lilla skillnaden, bara i börsvärdet? 65 och 3500...Exxon är 50 gånger så stort som Lundin! Vad kan då Exxon, eller andra oljejättar, har åstadkommit i Mellanöstern...kan man undra!