argasocialdemokraten.blogg.se

En debattlysten, litterär kamp mot dem nyliberala väderkvarnarna!

Amerikas stora Libyenkatastrof

Kategori: Allmänt

 
 
Bara två år innan Amerikas Libyeintervention kunde man se möten mellan Gaddafi och västerländska ledare relativt ofta. Hillary Clinton, nu en kanske blivande presidentkandidat, var då utrikesminister under Obama. Under ett möte med en av Gaddafis söner sade hon i en livesändning att "USA har väldigt goda och djupa relationer med Libyen". Året var 2009 och två år efter det hade man gått in i Libyen och borstat bort landets militärledare Gaddafi. 
 
 
Att denna man var långt ifrån en bra politisk ledarfigur kan man säkert konstatera och filosofera över. Jag personligen kan tycka att en militärledare i ett arabiskt land med religiös extremism alltid är att föredra, jämfört med en religiös ledare. Denna jämförelse är jag bekväm med, för att det är just det USA jämt och ständigt verkar göra; en helt klart diskutabel ledare ska avsättas och göra plats åt demokrati och rättvisa. I teorin en mycket repsektable och honorabel ambition, men ett bittert skämt i verkligheten. Ondska är mätbar, speciellt i ett land där omvärlden ändå inte bryr sig om befolkningen.  
 
Redan nu väntar hundratusentals människor vid Libyens kust på båtar som ska ta dem över till Europa. Balkanvägarna är stängda, vilket är ett ännu sämre skämt med tanke på att dessa för drygt ett år sedan öppnades, just för att undvika den farliga resan över havet. Nu har man i Bryssel alltså bestämt sig för att åter tolerera flykten över havet. Det angenäma med detta är att runt 95% av de, oftast barn och kvinnor, som drunknar aldrig hittas. Havet tar hand om dessa själar och ett gäng barn som då och då spolas fram vid Greklands eller Italiens kust kan man ändå leva med. Vi alltså, inte de, för att de är döda!
 
Gaddafi, i all sin märkvärdighet, har ändå lyckats förutspå exakt denna situation. "NATO, ni förstör en vägg som står mellan Europa och milliontals flytkingar, samt islamistiska extremister, denna vägg heter Libyen!" så rätt han hade. Detta kunde dock vem som helst lista ut, med tanke på Libyens geografiska läge och dess starka politiska och ekonomiska ställning under Gaddafi. Nu, 5 år senare, ser vi ett Libyen som är ännu längre bort från att vara en demokratisk stat än innan Gaddafis fall. Och det är just USAs stora ondska. Varför i hela världen attackera man ett land, utan en anledning som är baserad på den egna säkerheten eller politiken, avsätta landets ledare och överge sedan detta land utan något som helst fungerande stöd eller strategi?
 
Även Obama själv har i en Fox intervju konstaterat att denna intervention var hans största misstag som president. Han har kallat Libyen efter Gaddafi för (direkt citat) "A shit show".
 
 
"We came, we saw, he died.", ett skrattande citat av Hillary Clinton efter Gaddafi dödades 2011. Utrikespolitiska kommentarer när de är som bäst. Varför hade USA då svängt så pass fort mot Gaddafi helt plötsligt? Under åratal hade man ogillat denna lilla konstiga man i Nord Afrika, men aldrig brytt sig om honom riktigt. När sanktionerna för drygt 15 år sedan lyftes, så blev Libyen plötsligt allas vän och goda relationer fanns nu på bordet. Sedan hände dock två saker som inte fick hända. För det första antydde Gaddafi att han skulle kasta ut samtliga multinationella oljeföretag ur sitt land och helt förstatliga oljetillgångerna. En då redan minskad internationell närvaro i landets oljebransch hade ledd till att Libyen faktiskt fick använda sina oljeresurser själv och resulterade i ett av Afrikas rikaste och mest utvecklade och länder! Gaddafis nästa steg godkändes dock alltså inte av det internationella oljemonstret. 
För det andra hade Gaddafi stora planer för en afrikansk centralbank och valutaunion, där handel och affärer skulle exkludera den allsmäktige US dollarn, och där blev det totalstopp, tyvärr. På grund av dessa beslut bestämde sig USA och Nato för en intervention, som snabbt genomfördes och som fjöldes av totalt kaos i Libyen. 
 
 
 
Och när vi nu åter se tusentals människor i små gummibåtar, som kämpar sig fram och som allt för ofta mister livet på vägen från Libyens kust till Grekland eller Italien, då kan vi kanske fundera över interventionspolitikens följder. Mina vänner, det är inget slut i sikte när vi riktar våra blickar mot Nord Afrika och Mellanöstern. Fler och fler människor kommer fly kaos och destabiliserade regioner, terrorism och krig. Kanske är det dags att verkligen stödja dessa länder och låta dem bygga upp sig själva, med hjälp av deras egna naturresurser i stället för att stjäla resurser ifrån dem.
 
Förövrigt kostar en resa med färja från Libyen till Italien eller Grekland ca 70 euro, 50 euro på lågpris dagar... 
Kommentera inlägget här: