argasocialdemokraten.blogg.se

En debattlysten, litterär kamp mot dem nyliberala väderkvarnarna!

Skillnaden mellan rik och fattig ökar markant

Kategori: Inrikes

 
 

Det är uppfriskande att se att diverse fackförbund nu tar upp striden mot klasskillnaderna som blir allt större i våra samhällen. Denna affisch kunde man dem senaste veckorna se i min hemstad och de verkar finnas överallt i landet. En mycket enkel metod för att få upp den gemene mannens ögon för sociala och ekonomiska orättvisor. Sänkta lägsta löner skapar jobb och ett bättre liv för fler, hur denna klassiska nyliberala idé inte ska låta paradoxal är för mig en gåta. I teorin kan lägre löner naturligtvis skapa fler jobb, men i vår tid av girighet och maximal profit går denna räkning inte ihop med verkligheten. Realiteten har redan visat oss detta, genom att många företag konstant sparka folk, samtidigt som de ökar sina vinster och höjer aktieutdelningarna till sina rika ägare. Och, som gräddan med passerat bäst före datum på moset, så höjer cheferna sina egna löner och bonusar med jämna mellanrum. Varje år kan vi läsa om "rekordhöga chefslöner", chefslönerna har lyft mot nya "höjder", "så mycket mer får cheferna nästa år"...osv. Glädjerapporterna är många, summorna enorma. Sveriges ekonomi klarar ändå hyffsat väl i dessa tider av kriser, men ändå sparkas det folk till höger och vänster och arbetslösheten sjunker inte. 

Mina vänner, vad vi kan beskåda här är en växande obalans och ökande ekonomiska och sociala klyftor. Änsålänge skulle en sänkning av löner enbart omfatta vissa branscher, men modellen kan snabbt sprida sig till andra branscher och på väldigt kort tid skulle vi då ha avvecklat Sveriges fasta minimilöner, som är basen till ett värdigt liv och till en hållbar försörjning. 

 
Här ser vi på ett underbart och skrämmande sätt hur lönerna för vanliga arbetare och chefsarbetare har förändrats i USA sedan 1978. 5,7% lönehöjning för arbetarna, nästan 727% för CEOs, alltså VDer. I Sverige är skillnaderna inte lika extrema, men ändå chockerande. När man till exempel kan läsa om diverse chefer inom olika företag som på några år har fördubblat sina löner och inte tjänar, men kasserar tvåsiffriga miljonbelopp varje år. Det är nog helt enkelt de som ska gynnas, för det är dessa kategorier av arbetare som gör mest för tillväxten. Inte konstigt att vanliga arbetare, inom industri, sjukvård, utbildning, polis, service och så vidare inte får samma slags stöd och kompensering, för de tar det ju ett helt år att tjäna samma summa som en VD inom finanssektorn, läkemedelsindustrin eller telekommunikation kasserar (tjänar) på en förmiddag. De är helt enkelt för långsamma! Speciellt när dessa lågproducerande arbetare inte höjer sin lön med 10-50% varje år. Skolbarn hamnar i samma kategori: inget tillväxtvärde, inget ekonomiskt stöd. 

Ett annat mycket aktuellt exempel är tyska Lufthansa, som tyska Spiegel skrev två artiklar om förra veckan. Den första handlade om att företaget kommer sparka 2000 anställda, på grund av för höga produktionskostnader och billiglöneländer, dit produktionerna flyttas i stället. Den andra artikeln redovisade Lufthansas rekordomsättning för året 2015, som hamnade på lite mer än 32 miljarder euros, eller runt 300 miljarder kronor. Sedan finanskrisen 2008 har företaget ökat sin årliga omsättning med totalt 100 miljarder kronor. Samtidigt har chefslöner- och bonusar ökat stadigt och verksamheten går så bra som aldrig förr. Ändå förlorar fler och fler arbetare sina jobb. Enbart om lönerna sänks, julbonusarna för anställda stryks och arbetsdagarna förlängs kan företaget håller kvar jobben i Tyskland, annars försvinner de till låglöneländer. Och även om facket går med på denna fatala överenskommelse, så stryker ledningen ändå 600 arbetsplatser. Man vill ju inte att nästa års omsättning blir mindre! Man har också åter börjat med att betala ut en aktieutdelning till sian ägare, härliga tider för investerare.

Om nu systemet hade varit rättvist och gett arbetarna i de fattiga länderna avsevärt högre löner än normen, hade man kunnat diskutera det hela. Men även i dessa länder hålls lönerna mycket låga, skatteflykt förekommer i stor skala och profiten gynnar inte den regionala, och nationella marknaden. Låglöneländer är helt enkelt ännu ett sätt för den ekonomiska eliten att maximera sina vinster, utan någon som helst hänsyn till befolkningarna, varken här hemma eller där borta.

Och då har vi anlänt till dagens situation, där diverse företagsledare och politiker anse det högst obligatoriskt för Sverige att skrota minimilönerna. De nyanlända måste snabbt komma in i arbetslivet. Ja, det måste de, men först måste de kanske lära sig språket, kulturen och vänja sig vid ett helt nytt liv i ett främmande land. En utbildning är nog inte heller fel i längden. Men bara så företagsledarna kan få sina billiga arbetskrafter, så löser sig nog resten. När sedan andra delar av befolkningen också få sina löner kapade eller förlorar sina jobb pga att det finns en hel armé fattiga låglönearbetare, som också vill försörja sig och kommer bli fast i segregationsträsket, ja, då kan man ju skylla på utlänningarna, som har kommit hit för att ta våra jobb och våra pengar! 

Fler sådana initiativ behövs som den på affischen ovan, och fler handlingar än ord kommer nog krävas, om dagens utveckling fortsätter. Frustrationen växer, och vid en viss punkt kommer obalansen inte kunna hålla sig på sina darriga ben längre. Och om ni tycker att det här låter polemiskt, då har ni förstått mig helt rätt. 

 

Lobbyisternas lakejer- roterdörrens politik

Kategori: Allmänt, Inrikes

 
 
 
Vår gode, gamle vän Fredrik Reinfeldt. Före detta statsminister och nu fallskärmjägare...Eller, nej, han måste faktiskt inte ens jaga fallskärmen, den fick han kastat över sig. Ex-statsministern har inte bara startat ett eget bolag, där han föreläser för bland annat Swedbank, för 100.000kr i timmen, han har även tagit ut fullt avgångsvederlag, för allt det goda har har gjort för Sverige. Inte mindre än 156.000kr i månanden, under ett års tid, hamnar det hela på. Tillsammans med sina ex-regeringskamrater, så har diverse fallskärmar kostat skattebetalarna runt 140 miljoner kronor. Alla dessa pengar, enbart för att redan ekonomiskt välmående politiker slutar göra politik. Egentligen fick Reinfeldt inte ta ut hela beloppet, i och med att han hade ett eget företag och därmed en egen inkomst, men om det är någon som vet hur man kan trixa med lagar och regleringar, så är det Reinis. Om man nämligen pumpar in avgångsvederlaget i det nya, fina företaget, så får man ändå ta ut hela summan, då anses det ju inte som en direkt lön. Och med Reinfeldts egna ord:
 
"Ett företag kan inte fungera från dag ett om det inte får en viss möjlighet att byggas upp. Det kommer att vara det som är grund för min försörjning framåt." 
 
Den annars så idéfattiga tidningen Expressen kallade detta, högst träffande, för ett "starta eget-bidrag". Ja, denna Reinis, ser ni hur han ler där uppe på bilden? Det hade jag också gjort om jag hade varit Fredrik Reinfeldt. Man kan ju tycka att en månadslön på 156.000kr som statsminister i 8 år hade kunnat varit tillräcklig som startkapital för ett företag, men det är bättre att vara på den säkra sidan. I annat fall hade Fredrik kanske hamnat i ett RUT-baserat företag, som städare alltså. Vilken komisk rättvisa det hade varit för hans politik. 
 
Inte nog med det så har Reinfeldt, som så många andra politiker, nu tagit an sig ett uppdrag som lobbyist. Hans nya jobb är nu att vara rådgivare åt den gigantiska amerikanska investmentbanken Merill Lynch- Bank of America. Och vilken gosig arbetsgivare det blev. Man kommer ihåg Merill Lynch skandalerna från förr. Året var 2002 när Merill Lynch investment bankers hjälpte företaget Enron att förfalska sina inkomstsiffror och bokföringar, gömma sina finansiella problem och att investera i tvivelaktiga affärer. År 2008-2009 blev det återigen stökigt för Merill Lynch; banken hade investerat kraftigt i bolånebubblan och till slut blev förlusterna så pass gigantiska att Bank of America slukade Lynch, likt en dammsugare. Den dåvarande VDn Stan O'Neil fick sluta och han fick också en fallskärm. Hans var dock lite större än Reinfeldts: 160 miljoner dollar (!).
 
Idag är denna investmentbank åter inne och investera i diverse marknader, det handlar om gigantiska summor av riskkapital. Bubblor finns så att de kan spricka! Och i allt detta står nu gamle Reinis som rådgivare, här i Norden. Han ska sälja analyser till banker och kunder. Fredrik har nu blivit en säljare...också en liten twist där. Problemet är att han var och fortfarande är en politiker, om ej längre en aktiv sådan. Moraliskt är det mycket tvivelaktigt att en så pass inflytelserik person, med många kontakter inom det politiska etablissemanget, i både Sverige och hela EU, ska jobba åt ett finansbolag med stora global-ekonomiska intressen. Officiellt får inga politiker söka kontakt med den lobbande Reinis under ett år, men det finns idag ingen lag eller reglering som förbjuder honom att ge råd och åsikter åt det andra hållet. Så här säger banken själv om Reinfeldt:
 
" Fredrik Reinfeldt är en av Europas mest respekterade politiker på senare år. Han kommer att bidra med unika insikter för våra kunder och för våra kolleger."
 
Det är just det han är där för; att bidra med unika insikter. Bankfolket är så pass fräcka att de säga det rakt ut, utan att behöva frukta konsekvenserna. Över 40% av EUs ex-politiker är idag verksamma åt diverse små och stora lobbyföretag- och organisationer. Nästan alla är "rådgivare". Att rådgivningen sker åt fel håll är det ingen som verkar förstå. Dessa anställningar är företagens bästa knep för att inte bara få insyn i politikens värld och tankesätt, utan även att nå ut direkt till politikerna, via den infångande kunskapen och metodiken de får via sina "rådgivare". Med en sådan kontakt och kunskap blir det genast enklare att påverka politiska lagstiftningar, regleringar, beslut och finansieringar. Vad Reinfeldt, och så många andra ex-politiker, håller på med är ren och klassisk korruption. Det borde genast förbjudas att politiker får engagera sig inom näringslivet efter sina politiska uppdrag, denna roterdörrspolitik stavas helt klart: Odemokratisk! 

Sheriff of Nottingham och den Europeiska Centralbanken

Kategori: Allmänt, Inrikes, Utrikes

 
 

Idag var det återigen dags för Mario Draghi, Europeiska Centralbankens president, att sänka räntorna. Därmed går EUs kasinospel med ekonomin i en ny runda. Man ställer sig den allvarliga frågan om Draghi och konsorterna egentligen vet vad de sysslar med och om det finns alternativa åtgärder till hands, i fall denna plan skulle misslyckas. Och efter år av en fallande inflation och nu till och med en deflation, stigande arbetslöshet, en minskad global efterfråga och fallanda valutor, så är det en rättvis och relevant fråga att ställa. 

Dagens besked innebär en sänkt inlåningsränta som nu står på -40% och ett utökat obligationsköp (statligt och kommersiellt) från tidigare 60 till nu 80 miljarder Euro, varje månad. ECB köper alltså varje månad obligationer värda den svenska årliga statsbudgeten. Allt för en positiv vändning av den europeiska ekonomin förstås! 

Som tur är så har Draghi stenkoll på denna åtgärd och allt annat är helt enkelt inte av relevans eller nödvändigt. Det kan inte misslyckas. För ett år sedan svarade ECB presidenten på frågan vad centralbanken tänker göra i fall åtgärderna inte skulle bita fast sig och boosta EUs ekonomi och marknader på följande sätt:

"Vi har en Plan A, punkt slut!"                                                 Ser ni den här långa skriftliga pausen, den känns faktiskt helt rätt placerad när man funderar på det som då sades lite närmare. Man kommer till en slutsats som innebär att den mäktiga europeiska centralbanken inte har en alternativ plan för att rädda den europeiska ekonomin. Antingen kommer det här att fungera, eller...? Eller vad? Vad skulle egentligen bli resultatet av hundratals miljarder Euro som egentligen inte finns? Och vem är det egentligen som tjänar på och gynnas av ECBs ekonomiska politik?

Där har vi, som vanligt den gyllene frågan, min vänner. Den Europeiska Centralbanken ska egentligen vara en slags Robin Hood, som tar pengar från de rika och delar ut dem till dem fattiga, de som behöver ha det. Det egentliga arbetet består av en ekonomisk omfördelning och balansgång, men dessa koncept är sedan länge passé. ECB har tappat kontakten med verkligheten och kommer men detta nya besked enbart förvärra den ekonomiska situationen. Kanske har de helt enkelt inte längre koll på läget, där uppe i det nya högkvarteret i tyska Frankfurt, som byggdes för bara några år sedan och kostade blyga 1,2 miljarder euro.

Vad dessa nya åtgärder innebär är att EU stater, företag och privatpersoner kommer skuldsätta sig ännu mer, men enligt Draghi är detta det ända plåstret för en ekonomisk vändning; tillväxt via skuldsättning. Tyvärr är dock reaktionen på marknaden en helt annan; enbart exportindustrier kommer gynnas av den fallande valutan, som räntesänkningen innebär, och av de nya lånen. EUs importmarknad, och därmed EU medborgare, eller konsumenter, som de egentligen kallas, får i stället betala högre importpriser. Och där finns nog det stora felet i ECBs beräkningar. Balansen här blir +-0 och på detta får man ett växande skuldberg som EU området snart inte kan hantera längre. Som ett vulkanutbrott som täcker hela ön vulkanen står på; det finns ingenstans att fly till. ECBs åtgärdsprogram är detta vulkanutbrott, och med varje nu åtgärd kryper lavan framåt och framåt, meter för meter, land för land. 

De ända som kan ta sina helikoptrar och lämnar ön oskadade är två grupper; bankerna och riskkapitalister. Bankerna måste bara gråta av glädje, när de nu får ännu fler och större lån till en ännu lägre ränta. Det lönar sig riktigt mycket att låna ut pengar nu! Under tiden växte bankernas egna marginalräntor i höjden och nu kan man alltså tjäna riktigt mycket kapital, härliga tider väntar...för bankfolket. Riskkapitalisterna blir också glada, då de för fullt trada sig medvetslösa på stats- och nu även företagsobligationsmarknaden, som nog kan anses vara den säkraste av alla. ECB köper som sagt obligationer för 80 miljarder Euro varje månad, en bättre tillväxtmarknad får man leta efter. Mer om detta i nästa inlägg! 

"Om vi inte uppnår det vi vill uppnå... då får vi fortsätter med samma modell under en längre tid." -Mario Draghi

Vanliga människor och företag förlorar på ECBs åtgärdsprogrammet, på i stort sett samtliga fronter. Hur ska redan skuldsatta människor betala av sina skulder, och varför bör de skuldsätta sig ännu mer? Hur ska de agera som köpkraftiga konsumenter? Och om dessa är knappa, varför ska då diverse företag ta nya lån och göra nya skulder för att höja produktionen? Efterfrågan är för låg, vilket resulterar i att låntagarna kommer ha mycket svårt att betala tillbaka sina lån till bankerna. Detta kallas för en klassisk nyliberal ekonomisk bubbla. Skuldkrisens bubbla växer och växer och Sheriff of Nottingham Draghi och hans Merry Men i ECB hjälper till ordentligt för att blåsa upp den ännu mer. Återigen gynnas en liten del av samhället av en ohållbar finanspolitik som drivs av kortsiktighet, girighet och hyperkapitalism.